Även om det ibland kan gå ögonen förbi är ramar ofta betydande för många konstverk. Vad vore exempelvis Rembrandts miniatyrmålningar utan de mäktiga ramarna, eller kungliga porträtt utan de förgyllda bårderna?
Idag är det populärt med minimalistiska tavelramar i svart eller vitt alternativt oljat trä i ljus eller mörk färg. Det är också vanligt att inte ha någon synlig ram alls och istället sätta ramen på baksidan och låta målningen flöda ut runt kanterna. En del konstnärer målar på trä och då behövs det ingen ram alls för att hålla uppe verket.
Från tunga ramar till experimentella former
Så har det emellertid inte alltid sett ut. I långa tider har man ramat in målningar för att upphöja dem till riktiga verk, och att göra annorlunda skulle ha verkat osannolikt konstigt. Under barocken skulle det vara tunga och mäktiga ramar, medan rokokoperioden gav utrymme till lättare varianter med snirkliga mönster. Att rama in en målning är som att stryka under rubriken i en text; man berättar för betraktaren att det här är ett konstnärligt verk och ramen är minst lika viktig som målningen. Ända fram till artonhundratalet var den fyrkantiga ramen en självklarhet, sedan under det förra seklet började konstnärer experimentera med målningarnas yttre form.
Man bröt mot gamla konventioner om den klassiska inramningen och gjorde asymmetriska yttre former och verk som exempelvis kunde bestå av flera pannåer. Ibland kunde ytan mellan pannåerna inkluderas i verket som en negativ yta för betraktaren att själv fylla i. Att inramningen förändrades på det här viset innebar inte att ramen nedgraderades till något som inte tillhörde konsten, snarare blev konstnären mer medveten om möjligheterna som den yttre formen eller “inramningen” kunde ge. Idag är det många konstnärer som vill utöka verkets omfattning till något annat än en bild och kan exempelvis inkludera objekt i rummet eller skapa konst i gränslandet mellan skulptur, måleri och arkitektur.
