I början av 1900-talet bröt en ny konstström fram i Europa – expressionismen. Istället för att avbilda den yttre verkligheten, som impressionisterna, ville expressionisterna uttrycka sina inre känslor och upplevelser. Färgen blev ett kraftfullt verktyg för att förmedla ångest, glädje, förtvivlan och allt däremellan. Denna artikel tar dig med på en resa genom expressionismens färgsprakande värld, från dess rötter till dess inflytande på dagens konst.
Föregångare och inspiration
Redan i slutet av 1800-talet började konstnärer som Edvard Munch utforska färgernas emotionella potential. Munch, som ofta ses som en föregångare till expressionismen, använde intensiva och ibland disharmoniska färgpaletter för att uttrycka ångest, isolering och mänsklig sårbarhet. Hans ikoniska målning “Skriet” är ett tydligt exempel på hur färg kan användas för att framkalla starka känslomässiga reaktioner. De skrikande röda och gula himlarna bidrar till den överväldigande känslan av panik och förtvivlan. Även Vincent van Gogh, med sina passionerade penseldrag och intensiva färger, inspirerade de kommande expressionisterna. Läs mer om expressionismens rötter hos Smarthistory.
Tysk expressionism
I Tyskland växte expressionismen fram som en tydlig rörelse, särskilt genom två konstnärsgrupper: Die Brücke och Der Blaue Reiter. Dessa grupper reagerade mot det industrialiserade samhällets ytlighet och sökte en mer äkta och känslomässig konst.
Die Brücke
Die Brücke, grundad i Dresden 1905, bestod av konstnärer som Ernst Ludwig Kirchner, Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff. De inspirerades av afrikansk och medeltida konst och utvecklade en stil med klara, ofta godtyckliga färger och en “primitiv” estetik. Deras paletter var inte avsedda att återge verkligheten, utan snarare att intensifiera känslomässiga upplevelser. I Kirchners “Street, Berlin” (1913) ser vi hur starka gula, orange och gröna nyanser skildrar både stadens energi och individens isolering. Mer information om Die Brücke och den tyska expressionismen finns på Barnebys.
Der Blaue Reiter
Der Blaue Reiter, baserad i München, var mer inriktad på det spirituella och abstrakta. Konstnärer som Vasilij Kandinskij och Franz Marc trodde att känslor och andliga idéer kunde kommuniceras direkt genom färg och linje, likt musik. Kandinskij utforskade färgernas psykologiska effekter i sina teoretiska skrifter och abstrakta målningar. I “Den blå ryttaren” (1903) ser vi hur färg används för att förmedla stämning och känsla, med blått och grönt dominerande, kompletterat av inslag av gult och rött. Franz Marc, å andra sidan, använde ofta blått för att representera andlighet, som i “The Large Blue Horses” (1911). Läs mer om Der Blaue Reiter och expressionismen på National Galleries of Scotland.
Expressionismens spridning
Även utanför Tyskland fanns det framstående expressionister. I Wien utmärkte sig Oskar Kokoschka och Egon Schiele med målningar som visade intensiva, ofta våldsamma känslor. I Frankrike utvecklades fauvismen, ibland kallad fransk expressionism, med Henri Matisse som en ledande figur. Fauvisterna använde djärva och intensiva färger för att skapa ett personligt uttryck. Även i Sverige fick expressionismen fäste, med konstnärer som Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén, som båda influerades av Matisse. Se exempel på svensk expressionism på Moderna Museet i Malmö.
Göteborgskoloristerna
En speciell gren av den svenska expressionismen var Göteborgskoloristerna. Denna grupp konstnärer, som studerade för Tor Bjurström vid Valands konstskola i Göteborg, kännetecknades av ett färgstarkt och expressionistiskt måleri. Karin Parrow och Åke Göransson, båda tillhörande denna grupp, utforskade färgens möjligheter att uttrycka sensuella och poetiska upplevelser. Parrows “Långedrag” (1937) beskrivs som ett ”högstämt musikaliskt färgspel”, där klara toner i grönt, lila och orange ”sjunger från målarduken”. Göranssons verk, som ”Eva” (1930–32), visar på en inre verklighet som tar överhanden, och hans färgbehandling blir ett sätt att fånga en verklighet som är både personlig och emotionellt laddad.
Expressionismens arv
Expressionismen har haft ett enormt inflytande på konsthistorien. Genom att frigöra färgen från dess beskrivande funktion och istället använda den som ett direkt uttryck för känslor, öppnade expressionisterna upp för nya möjligheter inom konsten. Deras djärva och känsloladdade färgspråk har inspirerat generationer av konstnärer. Även inom den abstrakta expressionismen, som utvecklades i USA efter andra världskriget, ser vi ett tydligt arv från expressionismen. Konstnärer som Mark Rothko och Jackson Pollock fortsatte att utforska färgens emotionella kraft, om än i en helt abstrakt form. Läs mer om abstrakt expressionism på Wikipedia. Idag fortsätter konstnärer att inspireras av expressionismens intensitet och känslomässiga djup, vilket visar att dess kärna – att uttrycka det inre genom färg och form – fortfarande är högst relevant.
